All Brand Bordeaux

 

Dogue de bordeaux anses vara en av Frankrikes äldsta hundraser. Den härstammar förmodligen från alanernas hundar och särskild molossoider från Vautre som Gaston Fébus, greve av Foix, beskriver på 1300-talet i sin bok om jakt. Ordet dogue uppkom i slutet av 1300-talet. I mitten av 1800-talet var dessa gamla doggar knappt kända utanför Aquitaine. Man använde dem för jakt på storvilt, bl.a. vildsvin, till hundslagsmål, som väktare av hem och boskap eller som arbetshund i slakterier. År 1863 ägde den första franska hundutställningen rum i Paris och där visades rasen under sitt nuvarande namn.

Den förekom i olika typer: toulouse-, paris- och bordeauxtyp, varav den senare är ursprunget till dagens dogue de bordeaux. Rasen minskade kraftigt i antal under de båda världskrigen och var nära nog utdöd efter det andra världskriget, men fick en ny start under 1960-talet. Den första beskrivningen (”Caractère des vrais dogues”) återfinns i Pierre Mégnins bok Le Dogue de Bordeaux från 1896. Den andra standarden finns i J Kunstlers Etude critique du Dogue de Bordeaux 1910. Den tredje standarden utarbetades av Raymond Triquet i samarbete med veterinären Maurice Luquet 1971. Standarden anpassades 1993 efter FCI-modellen vilken bestämdes av General Assembly i Jerusalem 1989 av Raymond Triquet i samarbete med Philippe Sérouil, ordförande i Dogue de Bordeauxklubben (SADB). Den nuvarande standarden formulerades 2007 av Raymond Triquet (hedersordförande i SADB), Sylviane Tompousky (ordförande i SADB) och Philippe Sérouil (ledamot i SADB).

Grupp 2

FCI-nummer 116
FCI-standard på franska publicerad 2009-01-23

Rasstandard DOGUE DE BORDEAUX

Vakt- och försvarshund Grupp 2, sektion 2.1

Dogue de bordeaux anses vara en av Frankrikes äldsta hundraser. Den härstammar förmodligen från alanernas hundar och särskild molossoider från Vautre som Gaston Fébus, greve av Foix, beskriver på 1300-talet i sin bok om jakt. Ordet dogue uppkom i slutet av 1300-talet.

I mitten av 1800-talet var dessa gamla doggar knappt kända utanför Aquitaine. Man använde dem för jakt på storvilt, bl.a. vildsvin, till hundslagsmål, som väktare av hem och boskap el- ler som arbetshund i slakterier. År 1863 ägde den första franska hundutställningen rum i Paris och där visades rasen under sitt nuvarande namn. Den förekom i olika typer: toulouse-, paris- och bordeauxtyp, varav den senare är ursprunget till dagens dogue de bordeaux. Rasen minskade kraftigt i antal under de båda världs- krigen och var nära nog utdöd efter det andra världskriget, men fick en ny start under 1960-talet.

Den första beskrivningen (”Caractère des vrais dogues”) återfinns i Pierre Mégnins bok Le Dogue de Bordeaux från 1896. Den andra standarden finns i J Kunstlers Etude critique du Dogue de Bordeaux 1910. Den tredje standarden utarbetades av Raymond Triquet i samarbete med veterinären Maurice Luquet 1971. Standarden anpassades 1993 efter FCI-modellen vilken bestämdes av Gene- ral Assembly i Jerusalem 1989 av Raymond Triquet i samarbete med Philippe Sérouil, ordförande i Dogue de Bordeauxklubben (SADB). Den nuvarande standarden formulerades 2007 av Ray- mond Triquet (hedersordförande i SADB), Sylviane Tompousky (ordförande i SADB) och Philippe Sérouil (ledamot i SADB).

Dogue de bordeaux skall till typen vara en kortskallig, konkav- linjerad moloss. Den skall vara mycket kraftfull. Den mycket muskulösa kroppen skall utgöra en harmonisk helhet. Rasen skall vara något lågställd, dvs avståndet mellan bröstbenet och marken skall vara något mindre än bröstdjupet. Undersätsig, atletisk och imponerande utgör den en mycket respektingivande helhet.

Kroppslängden mätt från skulderled till sittbensknöl skall överstiga mankhöjden i proportionerna 11:10.

Bröstdjupet skall överstiga halva mankhöjden.
Nospartiets maximala längd skall vara lika med 1/3 av hela hu- vudets längd.

Nospartiets minsta längd skall vara 1⁄4 av huvudets längd. Skallens omkrets skall hos handhunden vara nästan lika stor som mankhöjden.

Dogue de bordeaux är en före detta kamphundsras vilket gör att den är försedd med vaktinstinkt; den är vaksam med stort mod, men aldrig aggressiv. Rasen är en god kamrat, trogen och tillgiven sin ägare. Den skall vara lugn med jämnt humör och hög ret- ningströskel. Hanhunden är i allmänhet dominant till karaktären.

Huvudet skall vara stort, kantigt, brett, ganska kort och trapet- soidformat sett både framifrån och uppifrån. Skallens överlinje skall slutta ner mot nosryggen (konvergerande linjer). Huvudet skall ha regelbundna rynkor på båda sidor om pannfåran. Dessa djupa ”bekymmersrynkor” förändrar sig beroende på om hunden är uppmärksam eller inte. Rynkan som går från den inre ögonvrån till mungipan är typisk. En rynka som går från den yttre ögonvrån till mungipan eller mot hakpåsen kan få förekomma, men får bara vara antydd.

Hos hanhunden skall omkretsen på skallen vid dess bredaste del vara nästan densamma som mankhöjden. Hos tiken får omkretsen vara något mindre. Huvudets volym och form är en följd av de välutvecklade tinningarna, ögonbrynsbågarna, okbågarna och bredden på underkäken. Den övre delen av skallpartiet skall vara lätt välvd från sida till sida. Pannfåran skall vara djup. Dess djup minskar mot bakre delen av skallen. Pannan skall dominera ansiktet utan att tynga det och skall likväl ha mer bredd än höjd.

Stopet skall vara mycket kraftigt markerat och bilda en närmast rät vinkel (95-100 grader) mot nospartiet.

Nostryffeln skall vara bred med mycket öppna näsborrar. Den skall vara välpigmenterad i harmoni med masken. Uppnäsa är tillåtet, men inte så att den blir riktad mot ögonen.

Nospartiet skall vara kraftigt, brett och utfyllt men inte plufsigt under ögonen. Det skall vara ganska kort. I profil skall den övre linjen vara mycket lätt konkav med lätt markerade rynkor. Nos- partiets bredd skall avta en aning i nosspetsen. Ovanifrån sett skall nospartiet vara närmast fyrkantigt. Det skall vara tjockt och brett vid basen och tvärt avslutat i spetsen. Nospartiets överlinje skall bilda en mycket trubbig vinkel uppåt mot skallens övre del. När huvudet hålls horisontellt skall den yttersta delen av nospartiet, befinna sig framför en vertikal linje, som tangerar nostryffelns främre del. Nospartiets längd skall vara mellan 1⁄4 och 1/3 av huvu- dets totala längd räknat från nostryffel till nackknöl. Maximi- och minimivärdena är tillåtna men inte önskvärda. Den ideala längden skall ligga mellan dessa gränsvärden.

Överläppen skall vara tjock och måttligt nedhängande med bak- åtriktad profil. Sedd från sidan skall den bilda en avrundad kurva. Den skall täcka underkäkens sidor. Framtill skall överläppen ligga an mot underläppen och sedan falla ned på vardera sidan och där bilda formen av ett öppet upp- och nedvänt V.

Käkarna skall vara mycket kraftiga och breda. Underkäken skall vara uppsvängd. Hakan skall vara väl markerad och får aldrig överdrivet skjuta framför överläppen eller döljas av denna. Rasen skall ha underbett (underbettet är karaktäristiskt för rasen). Un- derkäkens framtänder skall ligga framför överkäkens utan kontakt. Tänderna skall vara starka, särskilt hörntänderna. De undre hörn- tänderna skall vara något utåtriktade och lätt böjda. Framtänderna skall vara väl placerade på linje, särskilt i underkäken där de skall bilda en tydligt rät linje.

Kinderna skall vara framträdande genom den mycket kraftigt utvecklade muskulaturen.

Ögonen skall vara ovala och placerade brett isär. Avståndet mellan de inre ögonvrårna skall vara ungefär två gånger ögonöppningens längd. Blicken skall vara frimodig. Bindhinnorna får inte vara synliga. Färgen skall vara hasselnötsbrun till mörkbrun på hundar med svart mask. Ljusare färg accepteras, men är inte önskvärd, på hundar med brun mask eller ingen mask alls.

Öronen skall vara relativt små och till färgen något mörkare än pälsfärgen. Vid ansättningen skall den övre linjen vara något lyft. Öronen skall falla nedåt men inte hänga löst. Den främre kanten skall ligga an mot kinden när hunden är uppmärksam. Nedtill skall öronen vara lätt avrundade. De skall inte nå länge fram än till ögonen. Öronen skall vara tämligen högt ansatta, i linje med skalltaket, där de bidrar till att accentuera bredden på huvudet.

Halsen skall vara mycket stark, muskulös och nästan cylindrisk. Huden skall vara riklig, lös och smidig. Halsens omkrets skall vara nästan densamma som huvudets. Mellan bakskallen och halsen finns en tvärgående föga markerad, lätt välvd fåra. Halsens profil skall vara lätt konvex. Den väl framträdande hakpåsen skall börja vid strupen och bilda inte alltför lösa veck, mot förbröstet. Halsen skall vara mycket bred vid basen och väl ansatt i skulderpartiet.

Överlinjen skall vara stram.
Manken skall vara väl markerad.
Ryggen skall vara bred och muskulös.
Ländpartiet skall vara brett, tämligen kort och starkt. Korset skall slutta måttligt mot svansansättningen.

Bröstkorgen skall vara kraftig, lång, djup, bred och nå nedanför armbågarna. Bringan skall vara bred och kraftig och underlinjen konvex mellan armbågarna. Revbenen skall vara långa och väl välvda men inte tunnformade. Bröstomfånget bör överstiga mank- höjden med 25-35 cm.

Underlinjen skall bilda en jämn kurva från den djupa bröstkorgen till den tämligen uppdragna och fasta buklinjen, Den får aldrig vara vare sig hängande eller vinthundslik.

Svansen skall vara mycket tjock vid roten. Svansspetsen skall gärna nå till hasleden, men inte längre. Svansen skall bäras lågt och får varken ha knyck eller krok. Svansen skall bäras hängande i vila men höjs i rörelse 90-120 grader från hängande. Den får aldrig bäras böjd in över ryggen eller rullad.

Benstommen skall vara kraftig och frambenen väl musklade.

Skulderbladen skall vara kraftiga med tydligt framträdande mus- kulatur. De skall vara snedställda och ha en vinkel på ungefär 45 grader mot horisontallinjen. Vinkeln mellan skuldra och överarm skall vara något mer än 90 grader.

Överarmarna skall vara mycket muskulösa.

Armbågarna skall vara bakåtriktade. De skall varken ligga för tätt an mot kroppen eller vara utåtvridna.

Frambenen skall sedda framifrån vara raka eller svagt utåtvridna på ett sådant sätt att de söker sig mot mittlinjen framför allt hos hundar med mycket omfångsrik bröstkorg. Sedda från sidan skall frambenen vara lodrätt ställda.

Mellanhänderna skall vara kraftiga. Sedda i profil skall de vara lätt vinklade. Sedda framifrån kan de ibland vara något utåtriktade för att kompensera de lätt utåtvridna frambenen.

Framtassarna skall vara starka med knutna tår och böjda och starka klor. Trampdynorna skall vara kraftiga och smidiga. Hunden skall, trots sin vikt, gå ordentligt på trampdynorna.

Bakstället skall vara kraftfullt med stark benstomme och goda vinklar. Sett bakifrån skall bakstället med de helt parallella och lodrätt ställda benen ge intryck av kraftfullhet, fastän bakstället är något mindre brett än framstället.

Låren skall vara mycket välutvecklade och tjocka med väl synlig muskulatur.

Knälederna skall stå parallella med kroppens mittlinje eller vara lätt utåtriktade.

Underbenen skall vara relativt korta, muskulösa och vara lågt ställda.

Hasorna skall vara lågt ansatta och seniga. Hasvinkeln skall vara måttligt öppen.

Mellanfötterna skall vara kraftfulla utan sporrar.

Borttagning av sporrar utan veterinärmedicinska skäl är förbjuden i Sverige.

Baktassarna skall vara något längre än framtassarna. Tårna skall vara slutna.

För en molossoid skall rörelserna vara tämligen smidiga. Stegen skall vara långa, mjuka och marknära i skritt. Bakbenen skall ha bra påskjut och frambenen bra räckvidd, särkilt i trav som är den rörelse som föredras. Vid ökat trav har huvudet en tendens att sänkas och överlinjen att slutta framåt, samtidigt som frambenen tenderar att närma sig mittlinjen när de förs långt framåt. Kort galopp med lodrätt förflyttning är tämligen viktig. Rasen skall vara kapabel till stor hastighet i marknära språng över korta distanser.

Huden skall vara tjock och väl tilltagen utan överdrivna ryn

Pälsen skall vara fin, kort och mjuk vid beröring.

Enfärgat i alla nyanser av rödgult – från mahogny till isabella. Bra pigmentering bör eftersträvas. Smärre vita fläckar är tillåtna i bringa och på tassar.
Svart mask: Masken är ofta föga utbredd och får inte gå upp över skallpartiet. Den får förekomma tillsammans med lätta mörka skuggningar på skallen, öronen, halsen och ryggen. Nostryffeln skall då vara svart.

Brunaktig (tidigare kallad röd eller rostbrun) mask: Nostryffeln är då brunaktig och så även ögonkanterna och läppränderna. Masken kan följas av bruna, inte alltför utbredda, skuggningar där varje hårstrå innehåller en del som är rödgul eller sandfärgad och en del som är brun. De understa partierna är då ljusare.

Utan mask: Pälsfärgen är rödgul. Huden förefaller röd (kallades tidigare ”röd mask”). Nostryffeln kan här vara rödaktig.

Mankhöjden skall nästan motsvara omkretsen på huvudet. Hanhund: 60 - 68 cm
Tik: 58 - 66 cm
En avvikelse på -1 cm eller +2 cm tolereras.

Hanhund: Minst 50 kg
Tik: Minst 45 kg med samma egenskaper som

hos hanhunden men mindre uttalad.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhål- lande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens hälsa och välbefinnande.

• Oproportionerligt huvud (alltför litet eller överdrivet stort)
• Bulldoggstyp: flat skalle, nosparti kortare än 1⁄4 av huvudets längd, stor rynka bakom nostryffeln. Stort veck som omgärdar huvudet.

• Konstant synliga framtänder när munnen är stängd. • Mycket små och oregelbundet placerade framtänder. • Karprygg.
• Sammanvuxna svanskotor (inte svansknyck).

• Inåtvridna framtassar (även lätt).
• Överdrivet utåtvridna framtassar.
• Platta lår.
• Alltför öppna hasvinklar (raka vinklar).
• Alltför vinklad, hund som står underställt. • Kohasighet eller hasvidhet.

• Styltiga eller rullande bakbensrörelser.
• Vitt på svanstippen eller på framsidan av benen ovanför handlo
ven respektive hasleden. Vitt som utan avbrott täcker framsidan av bröstkorgen, från bringan till strupen.


Allvarliga / Diskvalificerande fel

• Aggressiv eller extremt skygg.
• Hund som tydligt visar fysiska eller beteendemässiga

abnormiteter skall diskvalificeras.
• Långt, smalt huvud med föga markerat stop och ett nosparti 
som överstiger 1/3 av totala huvudets längd (avsaknad av huvudtyp).

• Nosparti som är parallellt med eller fallande från skallens

överlinje; böjd nosrygg.
• Påtagligt sned underkäke.
• Deformerade käkar.
• Ej underbett.
• Konstant synliga hörntänder med stängd mun.
• Konstant synlig tunga med stängd mun.
• Överdrivet tung eller hes andning.
• Blå ögon; utstående ögon.
• Svans som samtidigt har sammanväxta kotor, är vriden åt 
sidorna eller är missbildad (korkskruvssvans, kroksvans).

• Förtvinad svans.
• Vridna underarmar med mycket svaga handlovar.
• Hasleder som är vinklade bakåt (mellanfoten lutar framåt).
• Vitt på huvudet eller kroppen; annan pälsfärg än rödgul 
(skuggad eller inte) och särskilt tigrerad och enfärgat brun (där varje hårstrå är helt och hållet brunt). • Invalidiserande märkbara fel.

Endast funktionellt och kliniskt friska hundar med rastypisk konstruktion skall användas till avel.

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------